Kalle Lindmarks måleri är sinnligt i den bemärkelsen att det i ovanligt hög grad kommunicerar via sinnena. Han låter oss se in i en värld som förutsätter ett annat mentalt tillstånd, en värld där något så enkelt som en hands beröring av ett knä blir till ett intrång, eller där målningens gula yta pressas upp och spänns, som av ett närmast outhärdligt tryck underifrån.
Konst i allmänhet, men alldeles särskilt måleri, handlar om just detta; konstnären förmår att omvandla sin inre bild till en yttre. På så sätt kan vi dela hens erfarenhet.

Men måleri handlar också om att följa de fysiska spåren av den målande handens rörelse. En dynamisk penselföring framkallar närmast omedvetet en motsvarande oro hos betraktaren, en färgnyans kan skrälla eller smeka. Genom målningen delar vi också konstnärens kroppsliga närhet till duken, eller i Kalle Lindmarks fall, till pannån. Materialets strävhet, färgens motstånd, handlingens tempo påverkar bilden, låter den drunkna för att återigen stiga till ytan. 
Detta dynamiska seende gör oss till känsliga mottagare av dolda meddelanden och emotionella tillstånd på ett sätt som är eget för måleriet. Kalle Lindmarks måleri fungerar som en seismograf, en ytterst känslig avläsare och laddare av mening.