Photo: OMN






THE MARK AND THE LONG SKIN



“Watching the sea is like watching something in pieces continually striving to be whole. Imagine trying to pick up a piece of the sea and show it to a person.”

- Emily Berry


I Kalle Lindmarks utställning The Mark and The Long Skin ser vi målningar som visar figurer, vatten, päron och vardagliga objekt såsom växter, tallrikar och bordsdukar. Beskrivet på detta sätt låter det oansenligt och familjärt, men vid närmare anblick ser vi snabbt att något inte stämmer. Bordsduken som tallrikarna ligger utspridda på ser ut att kunna upplösas när som helst och försvinna bort.

Titeln Plate, Pear, Sun, Soft, Surface, Eye, Egg vittnar om att motiven är förhandlingsbara. En tallrik är en sol är ett ägg är ett öga. Även de olika skeendena i målningarna upplevs förhandlingsbara eller ouppklarade. Målningen The Mark föreställer två figurer som verkar vara omslutna av vatten, eller vad som kanske är en visualisering av en rörelse. De tittar på varandra, med viss förvåning. Den ena har lämnat ett märke med sin mun, men vad är det för ett märke? En kyss? Ett bett? Upplevelsen av att motiven är på väg att smälta eller ändra form får mig att tänka på Emily Berrys dikt Picnic. Som att se något klart och tydligt framför sig, man kan känna det men ändå glider det en ur händerna. Hur visar man någon havet om man bara kan visa det man har i händerna?

Jag arbetar nära Kalle och jag har fått följa målningarnas olika stadier. Det börjar oftast med en vag skiss och olika markeringar som flyttas runt på, förvrängs, ändrar form. Något nytt dyker upp, möjligheten till en reflektion av en tallrik, en solkatt, en gloria som glidit ner och hamnat i ansiktet, och så har bilden fått en ny riktning: figuren kan inte längre sitta och den andra figuren som legat i knät smetas ut med en trasa så att skinnet förlängs. Motiven blir till bit för bit. I en av målningarna berättade Kalle att han med en rysning i efterhand insett att han målat två saltstoder. Men i stället för att som i den bibliska berättelsen se Lot, hans döttrar och de två änglarna i förgrunden och det brinnande Sodom i bakgrunden, ser vi i stället två ensamma figurer som upplysta inifrån. Två saltstoder som blickar tillbaka, men som samtidigt är vända mot betraktaren, och vart placerar det oss? Målningens titel Surfacing pekar även på hur någonting dolt stiger till ytan.

Det finns en taktilitet i verken som känns i kroppen. Det är i ett sådant möte, när måleriet bidrar till en sinnlig upplevelse, som jag upplever att jag kan glida ut ur min egen verklighet. Där kan man vistas en stund, i detta luddiga eller flytande tillstånd, för att sedan hitta tillbaka igen. Men inte opåverkad, utan kvar finns ett märke.


Elisabeth Östin