“Watching the sea is like watching something in pieces continually striving to be whole. Imagine trying to pick up a piece of the sea and show it to a person.”
Emily Berry
I Kalle Lindmarks utställning The Mark and The Long Skin ser vi målningar som visar figurer, vatten, och vardagliga objekt såsom växter, tallrikar och bordsdukar. Beskrivet på detta sätt låter det oansenligt och familjärt, men vid närmare anblick ser vi snabbt att något inte stämmer. Bordsduken som tallrikarna ligger utspridda på ser ut att kunna upplösas när som helst och försvinna bort. Titeln Plate, Pear, Sun, Soft, Surface, Eye, Egg vittnar om att motiven är förhandlingsbara. En tallrik är en sol är ett ägg är ett öga. Även de olika skeendena i målningarna upplevs förhandlingsbara eller ouppklarade. Målningen The Mark föreställer två figurer som verkar vara omslutna av vatten, eller vad som kanske är en visualisering av en rörelse. De tittar på varandra, med viss förvåning. Den ena har lämnat ett märke med sin mun, men vad är det för ett märke? En kyss? Ett bett? Upplevelsen av att motiven är på väg att smälta eller ändra form får mig att tänka på Emily Berrys dikt Picnic. Som att se något klart och tydligt framför sig, man kan känna det men ändå glider det en ur händerna. Hur visar man någon havet om man bara kan visa det man har i händerna?
Jag arbetar nära Kalle och jag har fått följa målningarnas olika stadier. Det börjar oftast med en vag skiss och olika markeringar som flyttas runt på, förvrängs, ändrar form. Något nytt dyker upp, möjligheten till en reflektion av en tallrik, en solkatt, en gloria som glidit ner och hamnat i ansiktet, och så har bilden fått en ny riktning: figuren kan inte längre sitta och den andra figuren som legat i knät smetas ut med en trasa så att skinnet förlängs. Motiven blir till bit för bit. I en av målningarna berättade Kalle att han i efterhand insett att han målat två saltstoder. Men i stället för att som i den bibliska berättelsen se Lot, hans döttrar och de två änglarna i förgrunden och det brinnande Sodom i bakgrunden, ser vi i stället två ensamma figurer som upplysta inifrån. Två saltstoder som blickar tillbaka, men som samtidigt är vända mot betraktaren, och vart placerar det oss? Målningens titel Surfacing pekar även på hur någonting dolt stiger till ytan.
Det finns en taktilitet i verken som känns i kroppen. Det är i ett sådant möte, när måleriet bidrar till en sinnlig upplevelse, som jag upplever att jag kan glida ut ur min egen verklighet. Där kan man vistas en stund, i detta luddiga eller flytande tillstånd, för att sedan hitta tillbaka igen. Men inte opåverkad, utan kvar finns ett märke.
Elisabeth Östin, konstnär
skulle jag berätta det för någon annan skulle jag börja med atomerna
jag lovar
hettan gjorde något med atomerna
la locket på genomlyst getingens surrande kom helt utan förebud
hon satt på andra sidan trädgårdsbordet
hon gjorde sitt yttersta
paul!
det var inte klokt
som att från ingenstans få se någons handstil
öppet för vem som helst att se
gravitationen slet i henne
med ögonen uppe i lövverket ovanför
paul!
för i helv... paul!
i fjärran ropade grannen på sin hund
han ropar och visslar ropar och visslar och svär kom då pojken!
paul!
nej nu ska vi ha roligt säger du
du reser dig
du säger det som att värmen inte bekommer dig
som att det är allt sen säger du det igen
du sätter ditt ansikte precis framför hennes överdrivet nära så nära
det är svårt att fokusera
nu ska vi ha roligt
du sträcker dig upp i trädet och rycker ner det lilla övervintrade plastnätet
håller det mitt framför fejset på henne illgrönt och slappt urpickat
skärpning säger du
hon försöker att inte le
paul!
du viftar lite
talgboll säger hon
skärpning säger du
hon försöker att inte le men hon klarar det inte och samma kväll efter att du duschat
ser du i badrumsspegeln att du faktiskt ser lite norsk ut så du
går direkt ner till köket
och tar fram resterna av födelsedagstårtan ur kylskåpetsätt dig
du viker ner kanterna på tårtkartongen och ställer den på en stol
hon gör som du vill
trots att det är sent
strömmar värmen in från den öppna dörren
hon sätter sig långsamt som du vill
hon vill att du läser din dikt
du frågar om det är kallt
hon nickar och du vet du måste
bärfärgad grädde har hamnat på golvet
du säger
det är inte ljust
hon nickar uppmuntrande
du fortsätter
två män
säkert tjugo år mellan dem
sitter vid ett runt bord utan duk
de pratar om bordet
jag förstår inte
förstår inte vad de säger
men de pratar om bordet och de samtalar länge
någonting är av rotting och en är arg
arg på sossarna
det är deras fel
sossarna förr i tiden det är deras fel
bland annat deras fel
och någonting är av rotting
jag stryker det med fingrarna
och förstår att han heter Jonas
han som inte är arg
han bjuder på tuggummi